omoral

Nu hämtade stephan de sista sakerna till sin lägenhet. Han kom in i mitt rum och sträckte fram handen. Jag frågade vad och han svarade att han ville skaka hand för att han går nu. Jag och stephan har aldrig varit speciellt bra på att visa känslor för varandra. Men jag reste mig upp och kramade honom. Då bröt jag ihop, allt jag hållt innom mig den här månaden kommer ut och jag börjar gråta. Vi sitter och pratar en stund sen måste han gå. Jag torkar tårarna ur ansiket och säger att det är lungt, inga problem. Han går ner för trappan och jag hör hur ytterdörren går igen. Pang, nu blev det helt plötsligt verklighet och jag bryter ihop totalt.

Nu har han varit borta i ca en halvtimme och jag kan inte sluta..... Jag sitter ensam i ett helt tomt hus, men det är fullt av minnen. Fan vad jag hatar det här.






Man säger ju den dagen den sorgen
och nu kommer jag inte se dig varje dag efter jobbet